Vacker dikt av Mariama Jobe baserat på vår Womeneur event. 

”Den vita blom väggen med rosor som ser ut att snurra. Ballonger i rosa, vitt å svart står i en båge i änden av lokalen. Uppradade champagne glas i rosa bubbel, dolmar, sambus. Runt om alla borden sitter kvinnor från olika länder, orter, områden, juridikstudenter, entreprenörer, konstnärer, tandläkare, kvinnor som tillsammans kan göra allt.

Womenisa har fått in 200 normeringar till denna månads Womeneur och min stora syster är en av de nio som idag tävlar om ett litet guld. Men helt ärligt, det finns ingen stridsyxa i närheten. Det här är inte Top Model. Deqa och Amal får varje person i rummet att känna sig sedd, hörd, uppskattat och viktig. Kronan i deras logga talar till oss alla. Min stora syster Isatou, precis som Deeqa nämnde idag uppe på scen, tror inte att hon besitter maskineriet och drivet för att kalla sig för en entreprenör men efter idag blir det nog allt annorlunda.

Mitt leende spricker dock när sexton åriga Sarah vinner. Hennes mamma gråter å den stående applåden varar länge. Några minuter tidigare tvingades Sarah upp på scen för att läsa sin poesi utan någon förvarning alls. Händerna skakade men hennes ord vart glasklara. Herregud tänkte jag. Vad kommer det bli av henne, någon som lyser så starkt i början av gymnasiet. Hennes konst doneras till välgörenhet och i hennes dikt talar hon stolt om den slöja hon bär å den religion hon håller kär. Tidigare talade Farhiya på scen, om sin mamma å bror och min gåshud lägger sig först nu på pendeln hem. För vi kom alla in med gråa moln över oss, nyheterna om dagens terrorist attacken i New Zeeland mot en moské satt som ett garnnystan till tagtråd i halsen. Och ändå, såg jag ett rum fullt av kvinnor, många beslöjade som stretade emot alla stereotyper om att den som bär hijab är förtryckt och begränsad. I början av veckan fick jag ännu ett avslag från ett till förlag som tackade nej till mitt manus. Min vecka började tungt, på väg till jobb å skola lutade jag huvudet mot glaset på tåget och svalde gråten. Jag tänkte, kanske har jag tagit vatten över huvudet, kanske borde jag siktat lägre, alla bidragen från över 60 människor i mina böcker, vad blir det av dem? Jag tänkte, som jag gjorde vid det första avslaget att fåglar som mig inte kan flyga längst ekvatorn med så små vingar. Men efter idag, efter dagen samtal med både Tara salim från Göteborg och Womenisa har jag inte lyxen att ge upp, istället rättar jag på min krona, drar åt min sjal å fortsätter skriva. - Because, an inspired woman empowers. ”